Ina har lagt ner bloggandet, eftersom det inte finns så mycket att berätta längre. Kanske blir det en operation till i framtiden, men just nu är det inte aktuellt. Hon har börjat trava vid cykeln igen, vänjer sig vid havsvatten och lever ett normalt sällskapshundsliv. Kanske blir det träning till hösten, kanske inte.
Trevlig sommar
Han har hjärtsjukdomen HCM, men hans tjej Alia är frisk så henne kan jag fortsätta att plåga.
Igår bar det iväg till Blå Stjärnan. I väntrummet fanns det mycket intressant: stora hundar, små hundar, skrikande barn, kaniner, marsvin och katter. Dessutom en butik fylld med mat och leksaker. Det kunde ju varit rena paradiset, men ingen verkade inse min förträfflighet och jag kammade noll. Detta trots att jag gjorde femtielva lekinviter och satt fint framför en dam med prassel i fickorna. Nu är jag ju inte dummare än att jag kan ändra taktik när de förväntade reaktionerna uteblir och tillvaron efter närmare en timmes väntan känns rätt öken, så jag testade att morra åt en rottweiler istället. Just som jag inväntade ett mothugg på behörigt avstånd ropades mitt namn upp precis intill baken på rottistanten. Gissa om jag höll på att göra ner mig! Ingen kycklinglever i världen skulle få mig att passera den vägen frivilligt. Synd bara att matte är starkare än mig…
Väl inne hos sjukgymnasten var det meningen att jag skulle ligga på sidan för att utstå… ja, inte vet jag vad hon tänkt göra med mig, för jag bara vägrade. Så istället bestämdes att jag skulle dräneras på energi innan undersökningen. Detta skulle då göras i vatten, djupt vatten. Jag avskyr djupt vatten, men den här gången var det inget att be för och jag tvingades simma i hela tre minuter. Skönt ändå att veta att jag är kapabel att nästan dränka en sjukgymnast genom skvättning. Och inte mer än rättvist för hon försökte ju dränka mig.
Efter simningen var jag naturligtvis jättestressad och ville bara ut, så den där undersökningen fick göras stående. En lustig sak som gymnasten hade gemensamt med matte var att hon inte kunde skilja på höger och vänster. Husse, som mest satt tyst, harklade sig då och då och sa ”men det där är vänster” eller ”nu tar du väl fel ben”.
Innan jag fick gå, satte sjukgymnasten en manschett på mitt ena bakben. Som tyngd skulle man tydligen stoppa in en femtioöringen i manschetten. En ren förolämpning – jag som utan vidare bär med mig halva skogen hem! Så redan på kvällen slet jag av mig den där tingesten och gömde den i sängen. Tydligen har matte ett hyggligt spårsinne, så på lördag morgon åkte den på igen. Det enda raka var tydligen att göra sig av med den utomhus – och det har jag naturligtvis gjort!
I övrigt är tanken nu att jag skall stretscha mitt stackars ben, stå-sitta-stå-sitta osv 10-15 ggr tre ggr/dag (tråkigt), gå i backar (jag klagar inte), gå i sand utan att springa (hur gör man då?) och kliva runt i högt gräs (där skall man väl ge järnet?)
Och så en efterlysning: jag vill ha en kompis att leka i vatten med!
Och så en fundering: hur många pudlar mer än mig har blivit tillfrågade om de är ”en sådan där allergivänlig LAGOTTO”?! Av en hundägare som tidigare träffat mig i pudelfriss dessutom.
Simma lugnt
Ina
I dag har jag sprungit järnet. Jag fick följa med till stranden. Detta för att vänja mig vid vatten, sades det. Så jag släpptes i lina, eftersom vattengympa visst skall vara skonsamt. Det tyckte inte jag, det var ju kallt! Så jag sprang åt andra hållet. Jag sprang faktiskt jättefort. Och fortare. Och ännu fortare. Hur kul som helst, men matte, den givna glädjedödaren, lurade mig till sig UTAN godis. Hur taskigt var inte det? Sedan blev det koppel på. Det skulle straffa sig att bära sig åt, påstods det och väl hemma fick jag Rimadyl. Fast jag hade mest ont i själen.
Och nu mina hundvänner kommer dagens tips: om ni har trist och en ouppmärksam matte/husse, så ta i från tasspetsarna och vråla ilsket när någon främling närmar sig. Då får man garanterat uppmärksamhet. Oftast kommer någon frustrerad flockmedlem och hämtar en, men det kan också hända att en hästkastanj kommer vinande, men om kastaren har lika dåligt bollsinne som min matte är det ingen fara, för då hamnar den minst tre meter bort. Bara att fånga alltså.
Vi hörs om en vecka
Ina
Om exakt två veckor ryktas det att jag skall till sjukgymnasten och simma. Jag kan tänka mig att volta, jag promenerar gärna, jag älskar att springa och jag är en fena på att leka (även om inte alla har förmågan att uppskatta det), men jag gillar inte djupt vatten. Jag förutsätter att jag avgår med seger, som vanligt, och att matte inser att jag inte bör utsättas för lidande.
Jag har börjat trava igen, vilket matte uppskattar, och detta firade jag med en tjusig volt med orent nedslag. Detta uppskattade hon inte. Hon påstod att jag är vansinnig. Hon kan ju försöka sig på ett snyggare nedslag på klinkergolv själv, mallgrodan.
En annan sak som vi har delade meningar om är hur man bemöter hundar när man inte får leka med dem. Jag tycker att man kan göra hur som helst. Vad spelar det för roll när man ändå inte får hälsa? Igår morrade jag åt en ”malle” som jag känner halvbra. Hennes matte brukar alltid säga att jag är så söt, men det gjorde hon inte den här gången. Undrar varför?
Jag träffade Snobben häromdagen också. Honom gillar jag – han är så snygg… Ser ut som en vit stövare med sjörövarlapp för ena ögat och en stor kulmage. Oförtjänt dåligt rykte har han bara för att han rymt en gång eller två..och några till. Fast vem skulle inte göra det om man fick chansen? Och kulmage skulle väl vem som helst få, om man bara fick gå långpromenader när det är soligt och torrt. De har visst rent och snyggt hemma hos sig – jag undrar hur det känns? Det konstiga den här gången var bara att han hellre nosade i backen, än fjäskade för mig. Tikfläckar, skyllde hans matte på. Man kan ju undra varför en fläck av en tik skulle vara mer intressant än en hel tik? Snygg och charmig dessutom.
Soliga hälsningar från en charmig Ina
Idag har jag varit på sjukan för ett återbesök och i början såg det riktigt lovande ut. Vi var många hundar på besök och jag gjorde mitt bästa för att muntra upp de andra med skall, morr och lekinviter. Men fick vi leka? Nej, alla mattar och hussar var precis lika torra som mina. Dvärgschnauzerkillen missade jag med en halv decimeter, dansk-svensk gårdshunden svävade en meter över mitt kloka huvud, mannen med cavaliererna tog en omväg när jag kom, boxern tittade bistert på mig med sitt enda öga och rottweilernosen missade jag med någon millimeter trots att vi stretade mot varandra med samma entusiastiska energi.
Efter en stund var det i alla fall dags för mig att granska veterinären. Det var en ful fan, en man. Jag morrade – han matade mig. Han klämde på mig – jag muttrade. Jag fick godkänt och skall inte opereras på vänster än i alla fall…
Så kom det i dagen, min stora hemlighet: jag har inte bara haft Patellaluxation, utan också lyckats slita av en sena once up in the time. Så jag är för evigt utan den långa sena som på andra hundar går mellan knä och tår. ”Normalt sett har hundar med patellaluxation MEDIAL, men pudlar just, får ibland LATERAL” – och på utsidan benet går den aktuella senan som då kan skadas/slitas av. Ful-doktorn förklarade att jag kommer att klara mig bra ändå, men kanske inte optimalt. Matte frågade då – med inte så lite hopp i rösten – om jag kanske inte längre var kapabel till att hoppa över staket. Fast det skulle jag nog klara av om någon månad trodde doktorn. Sedan började de tal om att operera in blytyngder ovanför tassarna, så att jag skulle kuna hållas på plats. Pratet gjorde mig lite nervös innan jag insåg att det bara var ett skämt. Är jag ett skämt?
Ytterligare en månad skall det visst ta innan det TROLIGTVIS är helt läkt och jag återfår lite mer frihet. Till dess blir det bara tjugominutersturer och lite sjukgymnastik.
Väl hemma fick jag gå ut mer än tio minuter för första gången på en hel månad. Gissa om jag njöt; det finns numer inte minsta pinnflis i hästhagen som jag inte smulat sönder. En stock försökte jag dra med hem också, men det gick inte…
På återhörande
Ina-fina
Nu har jag firat påsk hos ”mormor” på Tjörn. Där var förutom mejeristerna också två stora barn från Göteborg och två små med föräldrar från Uppsala. Så vi var ett gott gäng neurotiker!
Min noja går ut på att jag inte tror att några människor kan hålla samman en flock och att de är oförmögna att hålla faror på avstånd. Så när elva velpellar skule hålla ihop satte jag ner mitt fjärde ben för en dag och skällde ut allt som rörde sig i buskarna.
De vuxna människornas noja går däremot ut på att JAG inte skulle klara av att umgås med minstingen Joar, eftersom jag morrar åt alla jag inte känner. Det stämmer visserligen MEN Joar känner jag ju – honom jagade jag förra sommaren och han kastade sig då över mig så att jag haltade i flera dagar. En sådan händelse glömmer man inte i första taget! Så att han denna gång hälsade mig med en stadig, viftande hand runt min nos tog jag med ro. Och halt är jag ju redan, så vad skulle kunna hända?
I mitt påskägg låg en stor tugg-grej som var avsedd att hålla mig sysselsatt i flera timmar. Den gillade Joar. Så jag åt sega bilar istället. Ungarna var lika dåliga på att hålla reda på sina påskägg som jag var på att håla reda på mitt…
När det var matdags satt matte och drack rödvin, så husse fick lomma iväg på jakt efter torrfoder. Och torrfoder blev det, men det stod ”cat” på påsen. Smakade bra. Sedan kom något ljushuvud på att det fanns massor av rostbiff kvar och den fick lilla jag. Bingo! Som om inte det räckte började Onkel Love, som visst också hittar Rioja, mata mig med ost för att blidka mig. Han hoppas visst på att jag skall sluta att morra åt honom. Jag vet inte jag, men osten var god. (På påskdagen kände jag mig nästan bakis och åt inget alls).
På påskdagen fick jag inte promenera, utan skulle visst vila i trädgården. Vila och vila, förresten. Det finns så mycket som skall grävas om nu på våren, så jag hade fullt upp. Roligast var att äta en gammal tistel, det killade så skönt. Visste ni att om man samlar ihop 701 tistelfrön och sätter det på hakan så ser man ut som jultomten?
En annan upptäckt gjorde jag idag. Det är ju så att det bor en rätt sur katta här hos oss. Hon fräser och morrar så fort jag gör något roligt, som att jaga henne eller bita i hennes sega, goda skinn. Idag blev jag lämnad ensam med henne och då kom jag på hur man vinner en surkattas hjärta: man öppnar komposthinken och bjuder på skämd grillad kyckling med surt ris och théblask. Gissa om jag gjorde henne glad och dessutom räckte det till mig med. Synd bara att det kom en sur, tvåbent gubbe och snodde godsakerna från oss.
I morgon bär det av till farbror doktorn och jag hoppas att han vägrar att operera vänsterbenet, för det krävs en hel del uppfinningsrikedom för att stå ut med att vara sjuk.
Nu är det slut med Ina-morfina. I stället går jag under epitetet Ina-fiskelina, för när det nu äntligen var dags att kassera dumstruten och jag hade tvättat bort det rämnande limmet, dök ett par cm ”fiskelina” upp. Ja, den satt som berget och gick inte att slicka i sig. Så min matte som vid det här laget lagt in kortnummer till sjukan fastnade i telefonen igen. Att ha fiskelina i operationsärret tyckte tydligen den vänliga sjuksyrran var heltokigt, så upp på trimbordet for jag och fram kom den förhatliga saxen. Fast jämfört med fön och karda som var rutin innan snaggen var det ändå peanuts.
Tja, i övrigt har jag inte mycket att berätta mer än att jag bitit Ole tre gånger i helgen, fått Alia att både morra och fräsa i en hel minut (oj, vad hon kan sjunga den kattan) utan att någon knuffat på mig (jag är ju så sjuuk). Däremot har de sprutat med vattenflaskan och blåst på mig när jag brutit mot diverse regler – skitkul!
Hälsar Ina
Nu börjar det bli riktigt irriterande att leva som en krympling. För att inte helt förlora hoppet har jag därför bestämt mig för att fokusera på det positiva i mitt liv här och nu.
Om det inte vore för operationen skulle jag inte veta hur man välter en monterad trådkompost som står i en dörröppning med syftet att hindra min framfart i trapporna. Inte heller skulle jag haft förmågan att klä av mig fåntratten och perforera den på rekordtid. Dessutom är det ingen som knuffar på en krympling bara för att den handikappade försöker äta upp en besökare eller morrar åt katten. Kort sagt kommer jag billigt undan för tillfället.
Tja, det var inte mycket från sjuksängen idag, men hälsan tiger still sägs det.
Nu jävlar är livet emot mig. Inte ens flocken kan man lita på. Dagen började helt okej med Priima i skålen och smaskig medicin ovanpå, men sen:
Vi skulle ut i solskenet och under förespegling att det var för mitt eget bästa fick jag ett rejält märgben att sysselsätta mig med. ”Så att du inte lockas att jaga Ole”. Att springa och hoppa anses nämligen inte nyttigt för mig. Ett gammalt ben däremot skulle då vara medicinen. Men av medicinen blev hon bara värre…
Normalt sett brukar jag leka med ben, men då jag blivit förbjuden att roa mig på det sättet, lade jag mig istället ned och gnagde på samt gröpte ur benet. Det var faktiskt gott! Problemet var bara att 7,4 kg pudel inte klarar av en dryg dl märg. Vet ni hur det känns att tömma en fylld magsäck i en dumstrut som man har kring halsen? Det visste inte jag heller innan, men nu vet jag och om det tycker jag inte.
För att kompensera för denna osmakliga katastrof fick min matte för sig att hotta till min mat. Så istället för normal hundmat fick jag matrester bestående av kycklingkorv (gott) och potatismos (rovdjuret i mig protesterade) blandat med Standardt torrfoder. Jag trodde innan att torrfoder skulle vara det värsta som någonsin skulle hitta ner i min matskål, men potatismos… fy 17!!! Jag känner att botten är nådd. Fast vet ni vad? Sphynxarna satte i sig alltihopa, förutom korvarna som jag redan slukat . Nu väntar jag bara på metangasen. Sphynxmagar tål nämligen inte att byta diet hur som helst…
Operationsåret har svullnat, vilket jag tycker är bra, för då kan man ju ta kort på det så att alla kan se hur synd det är om mig. Tror ni att tvåbeningarna rusar efter kameran? Nej då, de lyfter luren och ringer till sjukan och pratar och pratar.
Till dagens nöjen hörde att det var pinnkastningsmästerskap i trädgården. Kul underhålning faktiskt, passar utmärkt för en sjukling att titta på. En burk öl och en påse OLW hade varit perfekt till.
Det var allt från sjuksängen denna dag, men vi ses i morgon.